Ett liveframträdande är så mycket mer än bara en konsert där en artist framför sina låtar inför en publik. Ett framträdande är också ett skådespel, en mötesplats, en teater. Och detta skådespel pågår mycket längre än själva konserten. För innan själva framträdandet handlar det ju om uppladdningen, förberedelserna och den där magiska peppen. Människor som samlas och lyssnar in sig på artisten, kanske äter en god middag och laddar upp tillsammans. Och efteråt skapas minnen och berättelser som lever kvar långt efter att ljuset tänts och publiken lämnat lokalen. Och till skillnad från exempelvis en biofilm är inget liveframträdande det andra likt, eftersom det förändras från gång till gång. Mycket tack vare att publiken byts ut varje kväll. Och som de flesta artister skulle skriva under på så är publiken är en lika viktig beståndsdel i ett framträdande som artisterna själva. Det är i mötet mellan artisten och publiken som den riktiga magin skapas.

Teatern som inspiration

Liknelsen mellan ett liveframträdande och en teater eller ett skådespel är långt ifrån ny. Många musikartister, inte minst inom rocken, har hämtat inspiration från teatern. Vissa skulle till och med hävda att rockmusik är en form av teater. På 70-talet blev detta fenomen särskilt tydligt när artister som David Bowie, Elton John och Sveriges egen Magnus Uggla slog igenom med dunder och brak. Under samma årtionde slog även den populära hårdrocksgruppen Kiss igenom, och de tog det teatraliska scenspråket ännu ett steg längre då de skapade olika karaktärer till varje medlem i bandet. Karaktärerna förstärktes med extravaganta scenkläder och hårt sminkade ansikten. Det är inte en alltför vågad gissning att Kiss iögonfallande image och fantasifulla dräkter var en mycket viktig förklaring till deras enorma framgångar genom åren. Detta bekräftas också av de stora succéer som bandet rönte när de gjorde comeback i smink och dräkter, efter ett antal år som osminkat, ”vanligt” rockband. Under 70-talet blev även rockoperan en konstform att räkna med. Då handlade det om en sammanslagning av musik och teater, där musiken knyts ihop av en sammanhängande handling. Bland de mest kända rockoperorna kan nämnas ”Tommy” och ”Quadrophenia” av The Who, och Pink Floyds ”The Wall”.

Karaktärer och alter egon

I samband med att rockmusiken började låna mer och mer från teaterns värld, blev det också allt vanligare att rockstjärnorna skapade påhittade karaktärer och alter egon. Man kan säga att man gick in i en roll, precis som om det vore en teater eller ett slags maskerad. Rockstjärnor som Alice Cooper, Mark Bolan och David Bowie gick i bräschen för denna utveckling, och den sistnämnde hade en berömd period då han framträdde under namnet Ziggy Stardust, och senare även som The Thin White Duke. Rockgruppen Kiss tog det hela ännu längre när de lanserade sig själva som en grupp bestående av fyra serietidningsliknande karaktärer, kompletta med extravaganta dräkter och utstuderade ansiktsmasker. Sångaren och gitarristen Paul Stanley var ”Starchild”, basisten Gene Simmons var en demon som spottade blod, gitarristen Ace Frehley föreställde en rymdmänniska och trummisen Peter Criss liknade en katt. I kölvattnet av Kiss framgångar har många använt samma knep för att nå framgång, inte minst hårt rockande artister som King Diamond och finska Lordi.